Det skär i mitt hjärta varje gång jag lämnar honom där på hemmet. Men innan jag hunnit låsa upp min cykel, har han hunnit glömma att jag varit där. Jag är i alla fall hemskt tacksam att han fortfarande känner igen mig. Tacksam för att hans ögon lyser upp av lycka när han ser mig. Längtan är stor, längtar efter dagen då han får flytta hem till Farmor. Jag önskar att den kommer. Önskar att den kommer snart.
Det skulle innebära lycka för oss alla.
1 kommentar:
visst är det sorgligt! :o(
likadant med min farmor, men hon lär aldrig få/kunna återvända hem.
ser enorma likheter mellan de 3 generationerna män i din familj... :o)
Skicka en kommentar